Då, nu och sedan?
Jag tänkte på oss i dag. "Alla vi" som vi brukar säga och veta precis vilka vi menar. Tre år har gått och något har hänt. Vi är stora nu. Om fyra månader skall vi springa ut med våra vita mössor med guldbrodyr.
Och jag kommer sakna dem vi var.
Som barn var vårt inre som ett tomt pussel, vi visste inte att vi kunde fylla det och antagligen ville vi inte det heller. Som barn var vi nöjda.
När vi blev äldre fick vi pusselbitar som aldrig riktigt passade. Några satt där de skulle, men en del visste inte riktigt sin plats. Vår självbild och vårt "jag" blev aldrig komplett.
Det finns en fördel med att bli äldre, fler och fler pusselbitar faller på plats. Man börjar att lära känna sig själv, man börjar bli till ett färdigt pussel.
Jag skulle kunna påstå i dag att mitt pussel är klart, det här är jag, nu känner jag mig själv.
Jag vet dock att om två år när jag ser tillbaka på den här tiden, den här åldern, då vet jag att jag kommer tänka att jag aldrig såg själva motivet. Jag är helt enkelt inte färdigpusslad, trots att det känns så ibland när jag jämför mig med den jag var under mina tidigare tonår.
Jag är inte färdigpusslad, men jag har fler bitar på plats än vad jag hade då.
Jag vet att det är bättre nu. Vi blir bättre ju äldre vi blir. Men på något vis saknar jag det ofärdiga pusslet med pusselbitarna som aldrig kom på plats. Jag saknar ovissheten och osäkerheten. Jag saknar det naiva och det enkla. Jag saknar vårt sätt att aldrig riktigt bry oss. Jag saknar tiden då saker som verkar oviktiga nu var det viktigaste av allt.
Mitt pussel passar, bitarna jag har fått har funnit sin plats. Det saknas några, det vet jag. Men det är också meningen. Trots allt så är vi stora nu. Alla vi.
Och jag kommer sakna dem vi var. De vi var då. De vi är nu.
Jag undrar vilka vi blir sedan?
Utan varandra men förhoppningsvis med varsitt motiv. Så småningom.
Are we deep enough?
Och jag försvarade honom så gott jag kunde. Han är inte skabbig, han är... (om inte "cool" hade varit ett så förlegat ord så hade jag nog använt mig av det.) Istället sa jag:
"Han är djup."
Och pekpinnarna och moralkakorna flödade och de sa: "Han är helt nerknarkad. Sitter där med sina heroinsprutor... Han är världens pundare."
Och vad skulle jag säga? Visst, det är kanske lite väl mycket heroin i mannens kropp men ändå. Han är djup, han skriver väldigt bra musik när han är påverkad. Fattar ni inte att han gör bäst musik när han är hög?!
Det var då jag insåg det. Jag är fascinerad av knarkande konstnärssjälar. Det behöver inte vara just knark, det går lika bra med absint eller alkohol eller något annat preparat. Det är själva påverkan från skadliga grejer som fascinerar mig. Många stora konstnärer, musiker eller författare var höga, eller på annat vis påverkade när stora verk blev till. Samuel Coleridge hade sitt opium när han skrev "Kubla Kahn", Oskar Wilde hade sin absint och Pete Doherty har sitt heroin. (Och Kate Moss är bara vacker, om än så missförstådd.)
Frågan är; är vi människor inte tillräckligt djupa förrän hallucinerande preparat kommer åt de där djupa delarna av vår hjärna? Måste vi människor ta till beroendeframkallande medel för att göra konst? Är vi inte tillräckligt djupa utan alkohol och narkotika?
Och motfrågan blir; skulle vi alla vara stora konstnärer om vi bara skrev ned vad vi tänkte varje lördagnatt klockan fyra när vi kommer instapplande i hallen?
Hör ärlighet i hop med egoism?
Kanske är det sant. Som barn är vi alla ärliga och rena på något vis. Vi har inte fördomar, vi bara är. Vi lever i en skyddad värld, en ovetandets värld. Du lär dig redan som barn att ärlighet varar längst. Frågan är om det är sant?
Jag har gjort saker som jag ångrar. Jag har gjort fruktansvärt dumma saker som jag absolut inte borde ha gjort. Och jag gick hem, och berättade. Direkt, bara sådär. Jag trodde jag gjorde rätt för det var så jag hade lärt mig att man alltid skulle göra. Mamma säger alltid: Det är alltid bättre att vara ärlig, för sanningen kommer alltid fram till slut.
Men är det verkligen sant? Kommer sanningen verkligen alltid fram? Borde vi egentligen leva efter ordspråket Det man inte vet, har man inte ont av?
Den som är förövaren våndas, får ångest, hjärtklappning, mår dåligt. Det dåliga samvetet. Känslan av att veta att man kanske har förstört något. Men självaste offret lever ju i barnens land, det ovetande landet. Det lyckligt ovetande landet. Och för att bli kvitt ångesten förstör man det oskyldiga barnet.
Är ärlighet mest till för att vi som gjort något fel skall slippa ha ångest? Är det en självisk sak som vi har gjort till något ärofyllt? Hör ärlighet egentligen ihop med egoism?