mrsdalloway

Jag tänkte på oss i dag. "Alla vi" som vi brukar säga och veta precis vilka vi menar. Tre år har gått och något har hänt. Vi är stora nu. Om fyra månader skall vi springa ut med våra vita mössor med guldbrodyr.

Och jag kommer sakna dem vi var.

Som barn var vårt inre som ett tomt pussel, vi visste inte att vi kunde fylla det och antagligen ville vi inte det heller. Som barn var vi nöjda.
När vi blev äldre fick vi pusselbitar som aldrig riktigt passade. Några satt där de skulle, men en del visste inte riktigt sin plats. Vår självbild och vårt "jag" blev aldrig komplett.
Det finns en fördel med att bli äldre, fler och fler pusselbitar faller på plats. Man börjar att lära känna sig själv, man börjar bli till ett färdigt pussel.

Jag skulle kunna påstå i dag att mitt pussel är klart, det här är jag, nu känner jag mig själv.
Jag vet dock att om två år när jag ser tillbaka på den här tiden, den här åldern, då vet jag att jag kommer tänka att jag aldrig såg själva motivet. Jag är helt enkelt inte färdigpusslad, trots att det känns så ibland när jag jämför mig med den jag var under mina tidigare tonår.

Jag är inte färdigpusslad, men jag har fler bitar på plats än vad jag hade då.

Jag vet att det är bättre nu. Vi blir bättre ju äldre vi blir. Men på något vis saknar jag det ofärdiga pusslet med pusselbitarna som aldrig kom på plats. Jag saknar ovissheten och osäkerheten. Jag saknar det naiva och det enkla. Jag saknar vårt sätt att aldrig riktigt bry oss. Jag saknar tiden då saker som verkar oviktiga nu var det viktigaste av allt.

Mitt pussel passar, bitarna jag har fått har funnit sin plats. Det saknas några, det vet jag. Men det är också meningen. Trots allt så är vi stora nu. Alla vi.

Och jag kommer sakna dem vi var. De vi var då. De vi är nu.

Jag undrar vilka vi blir sedan?
Utan varandra men förhoppningsvis med varsitt motiv. Så småningom.