Preguntas sin respondas
Det finns många frågor som man klurar på, funderar lite på, vrider och vänder på, tittar på utifrån femtusen olika perspektiv, blir arg på och gråter lite till. Exempel på en sådan fråga är:
Vad skall jag göra med mitt liv?
Det finns också frågor som gör en upprörd till det yttre, som man ställer högt i ett tomt rum till en ickeförstående tv-ruta men som faktiskt aldrig lämnar en. Exempel på sådana frågor är:
1. Brenda, hur kunde du göra slut med Dylan?!
2. Jim Walsh, hur kunde du förstöra mellan dem igen, just när allt såg ut att ordna sig?
Det finns också en tredje typ av frågor, sådana som bara ligger som ett irriterande tomrum ovanför ditt huvud. Egentligen lämnas du relativt oberörd men de finns ändå där och lämnar dig mycket oförstående. Som ett enda ologiskt "varför?" Ett exempel på en sådan fråga är:
Varför har Liza Marklund ett foto på sig själv med bekymrad kvinna-min/ hård och kall karriärskvinna-min på ALLA hennes romaner i pocketform???????
PS. Att stava Liza med z är jävligt pretto faktiskt.
Vad skall jag göra med mitt liv?
Det finns också frågor som gör en upprörd till det yttre, som man ställer högt i ett tomt rum till en ickeförstående tv-ruta men som faktiskt aldrig lämnar en. Exempel på sådana frågor är:
1. Brenda, hur kunde du göra slut med Dylan?!
2. Jim Walsh, hur kunde du förstöra mellan dem igen, just när allt såg ut att ordna sig?
Det finns också en tredje typ av frågor, sådana som bara ligger som ett irriterande tomrum ovanför ditt huvud. Egentligen lämnas du relativt oberörd men de finns ändå där och lämnar dig mycket oförstående. Som ett enda ologiskt "varför?" Ett exempel på en sådan fråga är:
Varför har Liza Marklund ett foto på sig själv med bekymrad kvinna-min/ hård och kall karriärskvinna-min på ALLA hennes romaner i pocketform???????
PS. Att stava Liza med z är jävligt pretto faktiskt.
Jag trivs bäst i öppna landskap
Vad konstigt det kändes, fast bra, att stöta på dig sådär plötsligt. Innerst inne, långt inne, djupt inuti mig, finns du ju. Jag vet inte riktigt vad det är för något eller vad det betyder men jag vet att det finns där och att jag alltid bär det med mig. Jag blir inte rädd, det skrämmer mig inte. Inte heller ger det mig fjärilar i magen eller en spänd förväntan. Det bara känns. Jag tror du vet det också. Vi är avslutade, oj så längesedan det var. Men vi finns. Någonstans. Kanske är det bara minnet av oss som ligger som en tunn hinna någonstans över ett hörn av hjärtat, men mer definierbart än så blir det aldrig. Men nu tror jag att jag vet, att du vet. Vi vet. Vi fanns. Och det fanns en anledning till det.
I går satt vi några vänner, sammanförda pga jobbet, och trivdes i varandras sällskap. Till vårt förfogande hade vi varandra, en flaska vitt, en flaska rött, lite snacks och en otroligt vacker kväll på Grimsholmen. Där satt vi, mitt i en pripps blå-reklam och njöt av livet. Jag blir så himla Ulf Lundellsk av sådana ögonblick. Jag tänkte, att jag ville gå in i en liten bubbla- bara för en stund- och skriva, skriva, måla, lukta, andas, vara. Och jag fattar aldrig varför sånt där anses vara så himla klyschigt alltid. Varför? En solnedgång är vacker. Havet ger mig en frihetskänsla som inte kan liknas vid något annat. En stjärnhimmel kan beröra.
Livet kan vara så himla fint.
I går satt vi några vänner, sammanförda pga jobbet, och trivdes i varandras sällskap. Till vårt förfogande hade vi varandra, en flaska vitt, en flaska rött, lite snacks och en otroligt vacker kväll på Grimsholmen. Där satt vi, mitt i en pripps blå-reklam och njöt av livet. Jag blir så himla Ulf Lundellsk av sådana ögonblick. Jag tänkte, att jag ville gå in i en liten bubbla- bara för en stund- och skriva, skriva, måla, lukta, andas, vara. Och jag fattar aldrig varför sånt där anses vara så himla klyschigt alltid. Varför? En solnedgång är vacker. Havet ger mig en frihetskänsla som inte kan liknas vid något annat. En stjärnhimmel kan beröra.
Livet kan vara så himla fint.
När alla de odödliga dog
I dag har jag blivit världsförälder hos Unicef; 100 kronor i månaden och du hjälper förhoppningsvis ett barn som finns därute. Jag har också skänkt 100 kronor till barncancerfonden, för även i vår välfärdsstat finns det saker som gör ont. Som att mista ett barn till exempel. Kanske gjorde jag det här för att det kändes rätt, kanske gjorde jag det för att glorifiera mig själv. Jag vet inte riktigt, men jag är glad att jag gjorde det.
Den senaste tiden har de där människorna som aldrig skulle dö, dött. De har liksom alltid funnits där, mer eller mindre aktiva i mediasverige, men aldrig aldrig bortglömda. Vårt lands stoltheter. Och vårt lands kulturknäppisar. Och vårt lands tandläkarprimadonnor. Astrid Lindgren började. (Eller var det Allan Edwall? Jag minns knappt, jag vet bara att det var the end of an era.) Hon som alltid hade funnits där, gammal jo visst, men fortfarande vid liv. Enda sedan jag var liten har jag kunnat säga: "Tänk Astrid Lindgren, hon är 90 år!!" Men hon levde. Jag ångrar att jag aldrig skrev ett brev till henne. Eller, jag kunde ha ritat en teckning åtminstonde.
Åren gick och plötsligt en dag sommaren 2007 gick Povel Ramel bort. Bara sådär. Och tänk, han som alltid har levt. Gammal jo visst, men still alive. Det gick fort sedan. Alice Timander, bara poff och en kultprimadonna var borta. Den enda vi haft. Jag som alltid har kunnat säga: "Tänk, Alice Timander är typ 90 år!!" Och en massa utropstecken eftersom hon alltid verkade göra saker som vilken vanlig 20-åring som helst, trots hennes ålder.
Ja, och nu, Ingmar Bergman. Han har man aldrig talat om. Bara lite i bland, när man råkat zappa förbi Fanny och Alexander någon gång i julvevan och alla samstämt har suckat att "ja, den där Ingmar Bergman, han kan inte ha haft en lätt uppväxt/ Ja, den där Ingmar Bergman, han måste vara deprimerad." I dag skulle jag säga pretantiös. Men han har ju ändå alltid funnits. Som ett skuggväsen.
Det är konstigt ändå. De må vara döda fysiskt sett, men deras kändisskap har trots det gjort dem odödliga. Och jag ska berätta för mina barn, och de för deras barn och sedan fortsätter det i all oändlighet. Och som Astrid Lindgren sa: "Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd."
Därför skänkte jag den där slanten.
Den senaste tiden har de där människorna som aldrig skulle dö, dött. De har liksom alltid funnits där, mer eller mindre aktiva i mediasverige, men aldrig aldrig bortglömda. Vårt lands stoltheter. Och vårt lands kulturknäppisar. Och vårt lands tandläkarprimadonnor. Astrid Lindgren började. (Eller var det Allan Edwall? Jag minns knappt, jag vet bara att det var the end of an era.) Hon som alltid hade funnits där, gammal jo visst, men fortfarande vid liv. Enda sedan jag var liten har jag kunnat säga: "Tänk Astrid Lindgren, hon är 90 år!!" Men hon levde. Jag ångrar att jag aldrig skrev ett brev till henne. Eller, jag kunde ha ritat en teckning åtminstonde.
Åren gick och plötsligt en dag sommaren 2007 gick Povel Ramel bort. Bara sådär. Och tänk, han som alltid har levt. Gammal jo visst, men still alive. Det gick fort sedan. Alice Timander, bara poff och en kultprimadonna var borta. Den enda vi haft. Jag som alltid har kunnat säga: "Tänk, Alice Timander är typ 90 år!!" Och en massa utropstecken eftersom hon alltid verkade göra saker som vilken vanlig 20-åring som helst, trots hennes ålder.
Ja, och nu, Ingmar Bergman. Han har man aldrig talat om. Bara lite i bland, när man råkat zappa förbi Fanny och Alexander någon gång i julvevan och alla samstämt har suckat att "ja, den där Ingmar Bergman, han kan inte ha haft en lätt uppväxt/ Ja, den där Ingmar Bergman, han måste vara deprimerad." I dag skulle jag säga pretantiös. Men han har ju ändå alltid funnits. Som ett skuggväsen.
Det är konstigt ändå. De må vara döda fysiskt sett, men deras kändisskap har trots det gjort dem odödliga. Och jag ska berätta för mina barn, och de för deras barn och sedan fortsätter det i all oändlighet. Och som Astrid Lindgren sa: "Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd."
Därför skänkte jag den där slanten.