mrsdalloway

Vad konstigt det kändes, fast bra, att stöta på dig sådär plötsligt. Innerst inne, långt inne, djupt inuti mig, finns du ju. Jag vet inte riktigt vad det är för något eller vad det betyder men jag vet att det finns där och att jag alltid bär det med mig. Jag blir inte rädd, det skrämmer mig inte. Inte heller ger det mig fjärilar i magen eller en spänd förväntan. Det bara känns. Jag tror du vet det också. Vi är avslutade, oj så längesedan det var. Men vi finns. Någonstans. Kanske är det bara minnet av oss som ligger som en tunn hinna någonstans över ett hörn av hjärtat, men mer definierbart än så blir det aldrig. Men nu tror jag att jag vet, att du vet. Vi vet. Vi fanns. Och det fanns en anledning till det.


I går satt vi några vänner, sammanförda pga jobbet, och trivdes i varandras sällskap. Till vårt förfogande hade vi varandra, en flaska vitt, en flaska rött, lite snacks och en otroligt vacker kväll på Grimsholmen. Där satt vi, mitt i en pripps blå-reklam och njöt av livet. Jag blir så himla Ulf Lundellsk av sådana ögonblick. Jag tänkte, att jag ville gå in i en liten bubbla- bara för en stund- och skriva, skriva, måla, lukta, andas, vara. Och jag fattar aldrig varför sånt där anses vara så himla klyschigt alltid. Varför? En solnedgång är vacker. Havet ger mig en frihetskänsla som inte kan liknas vid något annat. En stjärnhimmel kan beröra.

Livet kan vara så himla fint.