mrsdalloway

I bland när jag läser saker som jag har skrivit så tycker jag att jag är så jävla pretto. Då blir jag arg på mig själv och skäms och vill säga typ: "Vem tror du att du är?! Ingmar Bergman eller?!".

Jag jobbar med ett nytt projekt. Det är nämligen så att jag ska bränna en cd. Den ska heta "De bästa låtarna som någonsin har gjorts (fram tills nu) enligt Lisa." Än så länge har jag bara två låtar. "Shoreline" med Broder Daniel och "First Of The Gang To Die" med Morrissey. Det är skitsvårt. I bland känns det som att "den här låten är ju riktigt bra" men sen är det inte säkert att den faktiskt är en av de bästa låtarna som någonsin har gjorts.

Nu ska jag jobba lite.

PS. Jag har blivit helt fäst vid Broder Daniel. Känns lite 1998 och tonårsrebelliskt. Men jag gillar det.

Nu har jag det helt perfekt. Sitter i mitt kök. Eller mitt och mitt, det är i alla fall det närmsta "mitt" det kan bli även om jag faktiskt inte äger det. Bara betalar för det. Lyssnar på P3 Hiphop med Timbuktu och Dj Amato. Njuter av Jasons fina skånska. Helt underbart. Ska ta mig ett glas rosévin också som grädden på moset. Fantastiskt skönt.

... heter det ju. Jag tror på det, i vissa fall. Samtidigt finns det vissa lägen i livet när det är bättre att vara två.

Exempelvis när man skall stoppa i ett täcke i ett påslakan.
Eller när man fryser och man behöver en varmare kropp som täcke eller element.

Fast viktigast är ändå att ha en stoppa-i-täcke-i-påslakan-kompanjon. Helt klart.

Det finns många frågor som man klurar på, funderar lite på, vrider och vänder på, tittar på utifrån femtusen olika perspektiv, blir arg på och gråter lite till. Exempel på en sådan fråga är:

Vad skall jag göra med mitt liv?

Det finns också frågor som gör en upprörd till det yttre, som man ställer högt i ett tomt rum till en ickeförstående tv-ruta men som faktiskt aldrig lämnar en. Exempel på sådana frågor är:

1. Brenda, hur kunde du göra slut med Dylan?!
2. Jim Walsh, hur kunde du förstöra mellan dem igen, just när allt såg ut att ordna sig?

Det finns också en tredje typ av frågor, sådana som bara ligger som ett irriterande tomrum ovanför ditt huvud. Egentligen lämnas du relativt oberörd men de finns ändå där och lämnar dig mycket oförstående. Som ett enda ologiskt  "varför?" Ett exempel på en sådan fråga är:

Varför har Liza Marklund ett foto på sig själv med bekymrad kvinna-min/ hård och kall karriärskvinna-min på ALLA hennes romaner i pocketform???????

PS. Att stava Liza med z är jävligt pretto faktiskt.

Vad konstigt det kändes, fast bra, att stöta på dig sådär plötsligt. Innerst inne, långt inne, djupt inuti mig, finns du ju. Jag vet inte riktigt vad det är för något eller vad det betyder men jag vet att det finns där och att jag alltid bär det med mig. Jag blir inte rädd, det skrämmer mig inte. Inte heller ger det mig fjärilar i magen eller en spänd förväntan. Det bara känns. Jag tror du vet det också. Vi är avslutade, oj så längesedan det var. Men vi finns. Någonstans. Kanske är det bara minnet av oss som ligger som en tunn hinna någonstans över ett hörn av hjärtat, men mer definierbart än så blir det aldrig. Men nu tror jag att jag vet, att du vet. Vi vet. Vi fanns. Och det fanns en anledning till det.


I går satt vi några vänner, sammanförda pga jobbet, och trivdes i varandras sällskap. Till vårt förfogande hade vi varandra, en flaska vitt, en flaska rött, lite snacks och en otroligt vacker kväll på Grimsholmen. Där satt vi, mitt i en pripps blå-reklam och njöt av livet. Jag blir så himla Ulf Lundellsk av sådana ögonblick. Jag tänkte, att jag ville gå in i en liten bubbla- bara för en stund- och skriva, skriva, måla, lukta, andas, vara. Och jag fattar aldrig varför sånt där anses vara så himla klyschigt alltid. Varför? En solnedgång är vacker. Havet ger mig en frihetskänsla som inte kan liknas vid något annat. En stjärnhimmel kan beröra.

Livet kan vara så himla fint.

I dag har jag blivit världsförälder hos Unicef; 100 kronor i månaden och du hjälper förhoppningsvis ett barn som finns därute. Jag har också skänkt 100 kronor till barncancerfonden, för även i vår välfärdsstat finns det saker som gör ont. Som att mista ett barn till exempel. Kanske gjorde jag det här för att det kändes rätt, kanske gjorde jag det för att glorifiera mig själv. Jag vet inte riktigt, men jag är glad att jag gjorde det.

Den senaste tiden har de där människorna som aldrig skulle dö, dött. De har liksom alltid funnits där, mer eller mindre aktiva i mediasverige, men aldrig aldrig bortglömda. Vårt lands stoltheter. Och vårt lands kulturknäppisar. Och vårt lands tandläkarprimadonnor. Astrid Lindgren började. (Eller var det Allan Edwall? Jag minns knappt, jag vet bara att det var the end of an era.) Hon som alltid hade funnits där, gammal jo visst, men fortfarande vid liv. Enda sedan jag var liten har jag kunnat säga: "Tänk  Astrid Lindgren, hon är 90 år!!" Men hon levde. Jag ångrar att jag aldrig skrev ett brev till henne. Eller, jag kunde ha ritat en teckning åtminstonde.

Åren gick och plötsligt en dag sommaren 2007 gick Povel Ramel bort. Bara sådär. Och tänk, han som alltid har levt. Gammal jo visst, men still alive. Det gick fort sedan. Alice Timander, bara poff och en kultprimadonna var borta. Den enda vi haft. Jag som alltid har kunnat säga: "Tänk, Alice Timander är typ 90 år!!" Och en massa utropstecken eftersom hon alltid verkade göra saker som vilken vanlig 20-åring som helst, trots hennes ålder.

Ja, och nu, Ingmar Bergman. Han har man aldrig talat om. Bara lite i bland, när man råkat zappa förbi Fanny och Alexander någon gång i julvevan och alla samstämt har suckat att "ja, den där Ingmar Bergman, han kan inte ha haft en lätt uppväxt/ Ja, den där Ingmar Bergman, han måste vara deprimerad." I dag skulle jag säga pretantiös. Men han har ju ändå alltid funnits. Som ett skuggväsen.

Det är konstigt ändå. De må vara döda fysiskt sett, men deras kändisskap har trots det gjort dem odödliga. Och jag ska berätta för mina barn, och de för deras barn och sedan fortsätter det i all oändlighet.  Och som Astrid Lindgren sa: "Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd."

Därför skänkte jag den där slanten.

Så här känns det att veta att man har 18 dagar kvar då man får gå till skolan, att veta att det bara är 18 dagar till som man får vara en del av systemet man sattes i som 6-åring, att veta att man nu måste ta egna beslut, att veta att man till hösten inte längre kommer bli omhändertagen av en varm men samtidigt krävande famn, så här känns det:

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhh????? uhuhuhuhuhuhuh hahhahha aaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh åhhhhhhhååhh.. ?????!?!? åååh!!! aaah!!! uhuhuhuhuhuh hahaha uhuhuhuhu hahaha uhuhuhu hahaha ja nej ja nej ja nej ja nej ja nej JAAA!! Neeeeeeeeeeeeeej aaaaaaaaaah uhuhu haha ?!?!?!?

Skolan, min älskade älskade hatunge.

Sveriges bästa krönikör Ronnie Sandahl skrev en gång att det finns två sorters människor; de som fäller bak flygplansstolen och skålar när apatiska flyktingbarn utvisas och de som inte gör det. Han generaliserade och det är ju helt underbart att göra.

Under min senaste resa har jag lärt mig att det finns två sorters människor till. Det är de som målar upp Thailand som paradiset på jorden och bokar nästa resa dit redan innan de har hunnit åka på den första. Det är de som slår dövörat till när man säger något negativt om landet och det är dem som tittar konstigt och aningen nedvärderande på alla vi som faktiskt inte vill köpa ett hus i det långa landet i sydostasien. Har ni inga pengar eller?
     Och alla dessa människor som gjorde Phuket till en svensk koloni och vägrar lämna tillbaka det kan man dela in i två grupper; de rika och de korkade. Hoppsan, det kan tyckas vara en och samma sak.

Jag frågar mig, vad är det ni inte ser? Ser ni inte skiten? Ser ni inte att utanför er lilla oas av hus som är byggt av västerlänningar, för västerlänningar, finns där bara skit? Smutsigt, illaluktande, miljöförstörande skit. Skjul och plaststolar, billiga kläder och billiga kvinnor. Det är inte det thailändska folkets fel, det är vi i väst som fortfarande inte slutat kolonialisera. Det handlar om en utsugning av länder som vi i väst ägnat oss åt i århundraden. När ska vi sluta?

Mannen framför mig fällde bak flygplansstolen på det förvånansvärt trånga planet och jag ville skrika högt och berätta om skiten som finns utanför poolen i hans prunkande trädgård som sköts av thailändska trädgårdsarbetare men jag vet att han aldrig skulle bry sig.

Det finns två sorters människor; de som är rika, korkade, kolonisatörer som fäller bak flygplansstolen. Och vi som inte gör det. Vi borde vara fler.

Jag gjorde nyss en rafflande upptäckt. När jag nyser låter det som att jag säger "hijo" på spanska. "Hijo" som betyder son. Det lustiga är att man i Spanien säger "Jesus!" som den spanska motsvarigheten till "prosit". Jesus var ju en son, till och med guds son. Betyder det faktum att jag nyser ordet "hijo"/son att jag är undermedvetet religiös?

Nej.

"Pete Doherty? Han är ju skabbig!" utbrast någon.
Och jag försvarade honom så gott jag kunde. Han är inte skabbig, han är... (om inte "cool" hade varit ett så förlegat ord så hade jag nog använt mig av det.) Istället sa jag:

"Han är djup."

Och pekpinnarna och moralkakorna flödade och de sa: "Han är helt nerknarkad. Sitter där med sina heroinsprutor... Han är världens pundare."

Och vad skulle jag säga? Visst, det är kanske lite väl mycket heroin i mannens kropp men ändå. Han är djup, han skriver väldigt bra musik när han är påverkad. Fattar ni inte att han gör bäst musik när han är hög?!

Det var då jag insåg det. Jag är fascinerad av knarkande konstnärssjälar. Det behöver inte vara just knark, det går lika bra med absint eller alkohol eller något annat preparat. Det är själva påverkan från skadliga grejer som fascinerar mig. Många stora konstnärer, musiker eller författare var höga, eller på annat vis påverkade när stora verk blev till. Samuel Coleridge hade sitt opium när han skrev "Kubla Kahn", Oskar Wilde hade sin absint och Pete Doherty har sitt heroin. (Och Kate Moss är bara vacker, om än så missförstådd.)

Frågan är; är vi människor inte tillräckligt djupa förrän hallucinerande preparat kommer åt de där djupa delarna av vår hjärna? Måste vi människor ta till beroendeframkallande medel för att göra konst? Är vi inte tillräckligt djupa utan alkohol och narkotika?

Och motfrågan blir; skulle vi alla vara stora konstnärer om vi bara skrev ned vad vi tänkte varje lördagnatt klockan fyra när vi kommer instapplande i hallen?

Och Carrie älskade verkligen Aidan, men hon var otrogen med Big. Och när hon slutligen berättade för honom sa han: Jag önskar bara att jag inte visste det här.

Kanske är det sant. Som barn är vi alla ärliga och rena på något vis. Vi har inte fördomar, vi bara är. Vi lever i en skyddad värld, en ovetandets värld. Du lär dig redan som barn att ärlighet varar längst. Frågan är om det är sant?

Jag har gjort saker som jag ångrar. Jag har gjort fruktansvärt dumma saker som jag absolut inte borde ha gjort. Och jag gick hem, och berättade. Direkt, bara sådär. Jag trodde jag gjorde rätt för det var så jag hade lärt mig att man alltid skulle göra. Mamma säger alltid: Det är alltid bättre att vara ärlig, för sanningen kommer alltid fram till slut.

Men är det verkligen sant? Kommer sanningen verkligen alltid fram? Borde vi egentligen leva efter ordspråket Det man inte vet, har man inte ont av?

Den som är förövaren våndas, får ångest, hjärtklappning, mår dåligt. Det dåliga samvetet. Känslan av att veta att man kanske har förstört något. Men självaste offret lever ju i barnens land, det ovetande landet. Det lyckligt ovetande landet. Och för att bli kvitt ångesten förstör man det oskyldiga barnet.

Är ärlighet mest till för att vi som gjort något fel skall slippa ha ångest? Är det en självisk sak som vi har gjort till något ärofyllt? Hör ärlighet egentligen ihop med egoism?

"Hur går det på det nya jobbet då?" undrar tio nyfikna ögon. Ja, fem par ögon alltså. Jag har sett det, eller snarare hört det, flera gånger. Man riktigt hör i meningen att "ny" på jobbet aldrig anses vara bra.
"Jo, tack. Det är väldigt mycket nytt och så. Men det är roligt, det går bra... Man kommer in i det rätt snabbt, ni vet."

Jag kan inte stoltsera med att ha haft särskilt många jobb. Ett. Kanske två. Nej, det blir visst tre. (Jag städade rökluktande  trappuppgångar när jag var femton, väldigt inspirerande då jag bara fick såpa att skura med vilket resulterade i att trapporna såg likadana ut när jag gick som när jag kom. Jag såg inte likadan ut, svettig och med fett hår cyklade jag hem genom stan och lyckades alltid stöta på någon viss person som jag av någon outgrundlig anledning hade anledning att skämmas inför. Nu är det andra tider, men att vara femton är jäkligt svårt.)

En sak har jag lärt mig; jag avskyr känslan av att vara ny på ett jobb. Första dagen och frågorna ploppar upp i huvudet på en som flugor kring en hög med kobajs. (Någon vackrare metafor finns inte, för det är precis så pissigt det är att inte ens veta vilken ingång man ska gå in genom.)  En slemmig och överlägsen person möter en i dörren. Leendet man får känns aldrig välkomnande, det är nog mer till för att utöva makt. Du får en genomgång av vad du ska göra ("där är det, där gör vi så, och gör för i helvete aldrig så för då.. ja du förstår".)  Du hälsar på alla, försöker verka cool och avslappnad. Ditt "hej" låter som ett målbrottshej trots att du är tjej. Du får "osäkerhetsstämpel" på dig. Fan. Rodnaden sprider sig som en löpeld över din kropp och ditt ansikte. Du tror att ingenting kan bli värre, när du plötsligt inser: LUNCH.

Var är lunchrummet? Vad får du äta? Hur mycket? En snäll person hjälper dig snabbt, vill helst inte prata för länge med den som är ny. I lunchrummet är alla stolar upptagna och ingen ägnar dig en endaste liten blick. Du är så obetydligt att du inte ens får en skeptisk blick. "Hallå!! En överlägsen blick då..?! Kom igen! Hallå.. Eller..?"

Jesus vinkar till dig från din himmel och Gud blinkar försynt till dig; en plats blir ledig. Du sätter dig diskret ned men råkar ändå välta saltkaret. En person som du av någon ougrundlig anledning har anledning att skämmas inför ser på dig. Och du känner dig som femton år igen.

"Åh! Jag kommer i håg när det var så halt." utbrister jag till min egen förvåning när de öppnar dörren och välkomnar oss. Jag syftar förstås på den grå och numera snöfria stentrappan jag just vandrat upp för. Frågan kletar sig fast i mitt huvud; varför sa jag så? Men min oskyldiga mening har satt i gång något i hallen, samtalet. Det där samtalet, öppningsnumret, första hälsningen, frasen, det där som ibland kan bli både tyst och pinsamt när ingen vet varför man är här och ska äta och alla måste hänga in kläder i garderoben (det låter så fint). Hursomhelst, jag är själv rätt nöjd med kommentaren om trappan.

Vi är på sådana där kalas. Ni vet hur det är. Vi känner varandra, köper julklappar, kramas, hej hej och hur mår din pojkvän. Vi tycker nog tillochmed om varandra. Det är bara det, att vi inte har något som helst gemensamt. Blodet känns så fruktansvärt tunt jämfört med mina vattenfall som omringar mig i min vardag. Vi pratar om väder, det är ett säkert kort. Vi pratar om maten (mm, det var gott, är det saltgurka ni har i? Jag trodde först att det var oliver, men nähä. Vet ni förresten vad det svenska namnet för ruccola är? Jo, senapskål.)

Vi har tur i år, det är nämligen en bebis med i sällskapet. En sådan där lagom bebis, ni vet. Först är bebisar intressanta för att de är nyfödda och det är kul att veta hur lång tid förlossningen tog och om barnmorskan hette Eva för hon har någon annan också haft. Men ungefär när man får veta vid vilken tid vattnet gick och om bebisen vägde ungefär 3000 gram som alla andra bebisar så tar frågorna slut. För då vet man.  Den här bebisen var way more interesant. Den har kommit upp i den där åldern när man kan fråga tusen frågor, sover hon? Äter hon? Vilka blöjor har ni? Är de för stora i benen? Men det är ju inte bra klart. Oj, har hon bajsat nu igen, ska moster ta hand om det kanske? Åh, tudiloo, haj bäsen.. haj, haj.

Ni fattar. Med en bebis i sällskapet finns det alltid något att prata om. Och när det ändå blir lite tyst så kan alla titta på bebisen och se vad den gör (vanligtvis dreglar och tittar med stora ögon på alla.)  Alla gillar bebisar, det ska man göra. Det är bara det att... jag gillar inte dem så mycket. Visst, de är söta. Visst, det är fantastiskt med små oskyldiga pytteliv.  MEN. Jag blir lite deprimerad vid tanken på att föräldrarna är knappt över tjugo och det gör mig stressad att.. jag menar, så roliga är de inte??!! Bebisar alltså. De skriker och sover och bajsar. Jag vill inte ägna mitt liv åt sådant. Inte nu, inte på tio-tolv år. Jag vill resa, ha roligt. Höra skrik från en närliggande nattklubb och sova med en spansk snygging. Den enda bajs jag vill se är från duvorna på torget utanför Sankt Peterskyrkan i Rom.

Och jag vill definitivt aldrig behöva säga att jag kommer i håg när det var halt. För ni vet på Mallorca, där har de ju nästan alltid fint väder, vad pratar folk om då? Bebisar kanske.