Hur går det på det nya jobbet?
"Hur går det på det nya jobbet då?" undrar tio nyfikna ögon. Ja, fem par ögon alltså. Jag har sett det, eller snarare hört det, flera gånger. Man riktigt hör i meningen att "ny" på jobbet aldrig anses vara bra.
"Jo, tack. Det är väldigt mycket nytt och så. Men det är roligt, det går bra... Man kommer in i det rätt snabbt, ni vet."
Jag kan inte stoltsera med att ha haft särskilt många jobb. Ett. Kanske två. Nej, det blir visst tre. (Jag städade rökluktande trappuppgångar när jag var femton, väldigt inspirerande då jag bara fick såpa att skura med vilket resulterade i att trapporna såg likadana ut när jag gick som när jag kom. Jag såg inte likadan ut, svettig och med fett hår cyklade jag hem genom stan och lyckades alltid stöta på någon viss person som jag av någon outgrundlig anledning hade anledning att skämmas inför. Nu är det andra tider, men att vara femton är jäkligt svårt.)
En sak har jag lärt mig; jag avskyr känslan av att vara ny på ett jobb. Första dagen och frågorna ploppar upp i huvudet på en som flugor kring en hög med kobajs. (Någon vackrare metafor finns inte, för det är precis så pissigt det är att inte ens veta vilken ingång man ska gå in genom.) En slemmig och överlägsen person möter en i dörren. Leendet man får känns aldrig välkomnande, det är nog mer till för att utöva makt. Du får en genomgång av vad du ska göra ("där är det, där gör vi så, och gör för i helvete aldrig så för då.. ja du förstår".) Du hälsar på alla, försöker verka cool och avslappnad. Ditt "hej" låter som ett målbrottshej trots att du är tjej. Du får "osäkerhetsstämpel" på dig. Fan. Rodnaden sprider sig som en löpeld över din kropp och ditt ansikte. Du tror att ingenting kan bli värre, när du plötsligt inser: LUNCH.
Var är lunchrummet? Vad får du äta? Hur mycket? En snäll person hjälper dig snabbt, vill helst inte prata för länge med den som är ny. I lunchrummet är alla stolar upptagna och ingen ägnar dig en endaste liten blick. Du är så obetydligt att du inte ens får en skeptisk blick. "Hallå!! En överlägsen blick då..?! Kom igen! Hallå.. Eller..?"
Jesus vinkar till dig från din himmel och Gud blinkar försynt till dig; en plats blir ledig. Du sätter dig diskret ned men råkar ändå välta saltkaret. En person som du av någon ougrundlig anledning har anledning att skämmas inför ser på dig. Och du känner dig som femton år igen.
"Jo, tack. Det är väldigt mycket nytt och så. Men det är roligt, det går bra... Man kommer in i det rätt snabbt, ni vet."
Jag kan inte stoltsera med att ha haft särskilt många jobb. Ett. Kanske två. Nej, det blir visst tre. (Jag städade rökluktande trappuppgångar när jag var femton, väldigt inspirerande då jag bara fick såpa att skura med vilket resulterade i att trapporna såg likadana ut när jag gick som när jag kom. Jag såg inte likadan ut, svettig och med fett hår cyklade jag hem genom stan och lyckades alltid stöta på någon viss person som jag av någon outgrundlig anledning hade anledning att skämmas inför. Nu är det andra tider, men att vara femton är jäkligt svårt.)
En sak har jag lärt mig; jag avskyr känslan av att vara ny på ett jobb. Första dagen och frågorna ploppar upp i huvudet på en som flugor kring en hög med kobajs. (Någon vackrare metafor finns inte, för det är precis så pissigt det är att inte ens veta vilken ingång man ska gå in genom.) En slemmig och överlägsen person möter en i dörren. Leendet man får känns aldrig välkomnande, det är nog mer till för att utöva makt. Du får en genomgång av vad du ska göra ("där är det, där gör vi så, och gör för i helvete aldrig så för då.. ja du förstår".) Du hälsar på alla, försöker verka cool och avslappnad. Ditt "hej" låter som ett målbrottshej trots att du är tjej. Du får "osäkerhetsstämpel" på dig. Fan. Rodnaden sprider sig som en löpeld över din kropp och ditt ansikte. Du tror att ingenting kan bli värre, när du plötsligt inser: LUNCH.
Var är lunchrummet? Vad får du äta? Hur mycket? En snäll person hjälper dig snabbt, vill helst inte prata för länge med den som är ny. I lunchrummet är alla stolar upptagna och ingen ägnar dig en endaste liten blick. Du är så obetydligt att du inte ens får en skeptisk blick. "Hallå!! En överlägsen blick då..?! Kom igen! Hallå.. Eller..?"
Jesus vinkar till dig från din himmel och Gud blinkar försynt till dig; en plats blir ledig. Du sätter dig diskret ned men råkar ändå välta saltkaret. En person som du av någon ougrundlig anledning har anledning att skämmas inför ser på dig. Och du känner dig som femton år igen.