Preguntas sin respondas
Det finns många frågor som man klurar på, funderar lite på, vrider och vänder på, tittar på utifrån femtusen olika perspektiv, blir arg på och gråter lite till. Exempel på en sådan fråga är:
Vad skall jag göra med mitt liv?
Det finns också frågor som gör en upprörd till det yttre, som man ställer högt i ett tomt rum till en ickeförstående tv-ruta men som faktiskt aldrig lämnar en. Exempel på sådana frågor är:
1. Brenda, hur kunde du göra slut med Dylan?!
2. Jim Walsh, hur kunde du förstöra mellan dem igen, just när allt såg ut att ordna sig?
Det finns också en tredje typ av frågor, sådana som bara ligger som ett irriterande tomrum ovanför ditt huvud. Egentligen lämnas du relativt oberörd men de finns ändå där och lämnar dig mycket oförstående. Som ett enda ologiskt "varför?" Ett exempel på en sådan fråga är:
Varför har Liza Marklund ett foto på sig själv med bekymrad kvinna-min/ hård och kall karriärskvinna-min på ALLA hennes romaner i pocketform???????
PS. Att stava Liza med z är jävligt pretto faktiskt.
Vad skall jag göra med mitt liv?
Det finns också frågor som gör en upprörd till det yttre, som man ställer högt i ett tomt rum till en ickeförstående tv-ruta men som faktiskt aldrig lämnar en. Exempel på sådana frågor är:
1. Brenda, hur kunde du göra slut med Dylan?!
2. Jim Walsh, hur kunde du förstöra mellan dem igen, just när allt såg ut att ordna sig?
Det finns också en tredje typ av frågor, sådana som bara ligger som ett irriterande tomrum ovanför ditt huvud. Egentligen lämnas du relativt oberörd men de finns ändå där och lämnar dig mycket oförstående. Som ett enda ologiskt "varför?" Ett exempel på en sådan fråga är:
Varför har Liza Marklund ett foto på sig själv med bekymrad kvinna-min/ hård och kall karriärskvinna-min på ALLA hennes romaner i pocketform???????
PS. Att stava Liza med z är jävligt pretto faktiskt.
Kommentarer
Trackback