När alla de odödliga dog
I dag har jag blivit världsförälder hos Unicef; 100 kronor i månaden och du hjälper förhoppningsvis ett barn som finns därute. Jag har också skänkt 100 kronor till barncancerfonden, för även i vår välfärdsstat finns det saker som gör ont. Som att mista ett barn till exempel. Kanske gjorde jag det här för att det kändes rätt, kanske gjorde jag det för att glorifiera mig själv. Jag vet inte riktigt, men jag är glad att jag gjorde det.
Den senaste tiden har de där människorna som aldrig skulle dö, dött. De har liksom alltid funnits där, mer eller mindre aktiva i mediasverige, men aldrig aldrig bortglömda. Vårt lands stoltheter. Och vårt lands kulturknäppisar. Och vårt lands tandläkarprimadonnor. Astrid Lindgren började. (Eller var det Allan Edwall? Jag minns knappt, jag vet bara att det var the end of an era.) Hon som alltid hade funnits där, gammal jo visst, men fortfarande vid liv. Enda sedan jag var liten har jag kunnat säga: "Tänk Astrid Lindgren, hon är 90 år!!" Men hon levde. Jag ångrar att jag aldrig skrev ett brev till henne. Eller, jag kunde ha ritat en teckning åtminstonde.
Åren gick och plötsligt en dag sommaren 2007 gick Povel Ramel bort. Bara sådär. Och tänk, han som alltid har levt. Gammal jo visst, men still alive. Det gick fort sedan. Alice Timander, bara poff och en kultprimadonna var borta. Den enda vi haft. Jag som alltid har kunnat säga: "Tänk, Alice Timander är typ 90 år!!" Och en massa utropstecken eftersom hon alltid verkade göra saker som vilken vanlig 20-åring som helst, trots hennes ålder.
Ja, och nu, Ingmar Bergman. Han har man aldrig talat om. Bara lite i bland, när man råkat zappa förbi Fanny och Alexander någon gång i julvevan och alla samstämt har suckat att "ja, den där Ingmar Bergman, han kan inte ha haft en lätt uppväxt/ Ja, den där Ingmar Bergman, han måste vara deprimerad." I dag skulle jag säga pretantiös. Men han har ju ändå alltid funnits. Som ett skuggväsen.
Det är konstigt ändå. De må vara döda fysiskt sett, men deras kändisskap har trots det gjort dem odödliga. Och jag ska berätta för mina barn, och de för deras barn och sedan fortsätter det i all oändlighet. Och som Astrid Lindgren sa: "Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd."
Därför skänkte jag den där slanten.
Den senaste tiden har de där människorna som aldrig skulle dö, dött. De har liksom alltid funnits där, mer eller mindre aktiva i mediasverige, men aldrig aldrig bortglömda. Vårt lands stoltheter. Och vårt lands kulturknäppisar. Och vårt lands tandläkarprimadonnor. Astrid Lindgren började. (Eller var det Allan Edwall? Jag minns knappt, jag vet bara att det var the end of an era.) Hon som alltid hade funnits där, gammal jo visst, men fortfarande vid liv. Enda sedan jag var liten har jag kunnat säga: "Tänk Astrid Lindgren, hon är 90 år!!" Men hon levde. Jag ångrar att jag aldrig skrev ett brev till henne. Eller, jag kunde ha ritat en teckning åtminstonde.
Åren gick och plötsligt en dag sommaren 2007 gick Povel Ramel bort. Bara sådär. Och tänk, han som alltid har levt. Gammal jo visst, men still alive. Det gick fort sedan. Alice Timander, bara poff och en kultprimadonna var borta. Den enda vi haft. Jag som alltid har kunnat säga: "Tänk, Alice Timander är typ 90 år!!" Och en massa utropstecken eftersom hon alltid verkade göra saker som vilken vanlig 20-åring som helst, trots hennes ålder.
Ja, och nu, Ingmar Bergman. Han har man aldrig talat om. Bara lite i bland, när man råkat zappa förbi Fanny och Alexander någon gång i julvevan och alla samstämt har suckat att "ja, den där Ingmar Bergman, han kan inte ha haft en lätt uppväxt/ Ja, den där Ingmar Bergman, han måste vara deprimerad." I dag skulle jag säga pretantiös. Men han har ju ändå alltid funnits. Som ett skuggväsen.
Det är konstigt ändå. De må vara döda fysiskt sett, men deras kändisskap har trots det gjort dem odödliga. Och jag ska berätta för mina barn, och de för deras barn och sedan fortsätter det i all oändlighet. Och som Astrid Lindgren sa: "Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd."
Därför skänkte jag den där slanten.
Kommentarer
Trackback