Senapskål och bebisar
"Åh! Jag kommer i håg när det var så halt." utbrister jag till min egen förvåning när de öppnar dörren och välkomnar oss. Jag syftar förstås på den grå och numera snöfria stentrappan jag just vandrat upp för. Frågan kletar sig fast i mitt huvud; varför sa jag så? Men min oskyldiga mening har satt i gång något i hallen, samtalet. Det där samtalet, öppningsnumret, första hälsningen, frasen, det där som ibland kan bli både tyst och pinsamt när ingen vet varför man är här och ska äta och alla måste hänga in kläder i garderoben (det låter så fint). Hursomhelst, jag är själv rätt nöjd med kommentaren om trappan.
Vi är på sådana där kalas. Ni vet hur det är. Vi känner varandra, köper julklappar, kramas, hej hej och hur mår din pojkvän. Vi tycker nog tillochmed om varandra. Det är bara det, att vi inte har något som helst gemensamt. Blodet känns så fruktansvärt tunt jämfört med mina vattenfall som omringar mig i min vardag. Vi pratar om väder, det är ett säkert kort. Vi pratar om maten (mm, det var gott, är det saltgurka ni har i? Jag trodde först att det var oliver, men nähä. Vet ni förresten vad det svenska namnet för ruccola är? Jo, senapskål.)
Vi har tur i år, det är nämligen en bebis med i sällskapet. En sådan där lagom bebis, ni vet. Först är bebisar intressanta för att de är nyfödda och det är kul att veta hur lång tid förlossningen tog och om barnmorskan hette Eva för hon har någon annan också haft. Men ungefär när man får veta vid vilken tid vattnet gick och om bebisen vägde ungefär 3000 gram som alla andra bebisar så tar frågorna slut. För då vet man. Den här bebisen var way more interesant. Den har kommit upp i den där åldern när man kan fråga tusen frågor, sover hon? Äter hon? Vilka blöjor har ni? Är de för stora i benen? Men det är ju inte bra klart. Oj, har hon bajsat nu igen, ska moster ta hand om det kanske? Åh, tudiloo, haj bäsen.. haj, haj.
Ni fattar. Med en bebis i sällskapet finns det alltid något att prata om. Och när det ändå blir lite tyst så kan alla titta på bebisen och se vad den gör (vanligtvis dreglar och tittar med stora ögon på alla.) Alla gillar bebisar, det ska man göra. Det är bara det att... jag gillar inte dem så mycket. Visst, de är söta. Visst, det är fantastiskt med små oskyldiga pytteliv. MEN. Jag blir lite deprimerad vid tanken på att föräldrarna är knappt över tjugo och det gör mig stressad att.. jag menar, så roliga är de inte??!! Bebisar alltså. De skriker och sover och bajsar. Jag vill inte ägna mitt liv åt sådant. Inte nu, inte på tio-tolv år. Jag vill resa, ha roligt. Höra skrik från en närliggande nattklubb och sova med en spansk snygging. Den enda bajs jag vill se är från duvorna på torget utanför Sankt Peterskyrkan i Rom.
Och jag vill definitivt aldrig behöva säga att jag kommer i håg när det var halt. För ni vet på Mallorca, där har de ju nästan alltid fint väder, vad pratar folk om då? Bebisar kanske.
Vi är på sådana där kalas. Ni vet hur det är. Vi känner varandra, köper julklappar, kramas, hej hej och hur mår din pojkvän. Vi tycker nog tillochmed om varandra. Det är bara det, att vi inte har något som helst gemensamt. Blodet känns så fruktansvärt tunt jämfört med mina vattenfall som omringar mig i min vardag. Vi pratar om väder, det är ett säkert kort. Vi pratar om maten (mm, det var gott, är det saltgurka ni har i? Jag trodde först att det var oliver, men nähä. Vet ni förresten vad det svenska namnet för ruccola är? Jo, senapskål.)
Vi har tur i år, det är nämligen en bebis med i sällskapet. En sådan där lagom bebis, ni vet. Först är bebisar intressanta för att de är nyfödda och det är kul att veta hur lång tid förlossningen tog och om barnmorskan hette Eva för hon har någon annan också haft. Men ungefär när man får veta vid vilken tid vattnet gick och om bebisen vägde ungefär 3000 gram som alla andra bebisar så tar frågorna slut. För då vet man. Den här bebisen var way more interesant. Den har kommit upp i den där åldern när man kan fråga tusen frågor, sover hon? Äter hon? Vilka blöjor har ni? Är de för stora i benen? Men det är ju inte bra klart. Oj, har hon bajsat nu igen, ska moster ta hand om det kanske? Åh, tudiloo, haj bäsen.. haj, haj.
Ni fattar. Med en bebis i sällskapet finns det alltid något att prata om. Och när det ändå blir lite tyst så kan alla titta på bebisen och se vad den gör (vanligtvis dreglar och tittar med stora ögon på alla.) Alla gillar bebisar, det ska man göra. Det är bara det att... jag gillar inte dem så mycket. Visst, de är söta. Visst, det är fantastiskt med små oskyldiga pytteliv. MEN. Jag blir lite deprimerad vid tanken på att föräldrarna är knappt över tjugo och det gör mig stressad att.. jag menar, så roliga är de inte??!! Bebisar alltså. De skriker och sover och bajsar. Jag vill inte ägna mitt liv åt sådant. Inte nu, inte på tio-tolv år. Jag vill resa, ha roligt. Höra skrik från en närliggande nattklubb och sova med en spansk snygging. Den enda bajs jag vill se är från duvorna på torget utanför Sankt Peterskyrkan i Rom.
Och jag vill definitivt aldrig behöva säga att jag kommer i håg när det var halt. För ni vet på Mallorca, där har de ju nästan alltid fint väder, vad pratar folk om då? Bebisar kanske.
Kommentarer
Trackback